Lördag 6 mars 19.00 är det dags för Klubb Krokodil igen.
Den här gången är det Naturskyddsföreningen i Piteå som arrangerar Skogsrock – till förmån för gammelskogen.
På scen har vi inga mindre än Arvidsjaurs stoltheter Glesbygd’n som bjuder på reggae på arvidsjaursbondska. Det
kommer även att bjudas på skogskämpar som berättar om tillståndet i gammelskogen.
Entré 100:-, mat och dryck kommer att finnas för den som är sugen.
OBS!!! Vill man ha mat så ska man ha sagt till om det senast lördag 27/2.
Förköp gör man via josef@krokodil.nu, eller så kommer man in på Krokodil när vi har öppet och köper biljett.
Ja visst är det så, Kompledigt blir av även i år. Vi gör det dock på ett lite nytt sätt. Istället för att ha deltävlingar flera onsdagar i rad så kör vi alla deltävlingar under tre dagar.
26, 27, 28 april smäller det och som vanligt så blir det stor final under Piteå Dansar Och Ler.
Som vanligt är det en svensk låt, en utländsk låt och en obligatorisk låt som gäller. Årets obligatoriska låt kommer att vara valfri låt av Orup.
Om din arbetsplats vill vara med så gör du på följande sätt:
Skicka ett mail tillronny@krokodil.nuoch skriv från vilkenarbetsplats ni kommer, vad erat band heter och vem ni vill ha som kontaktperson.
Ronny kommer sedan att samla ihop alla mails som kommer in och sätta sig ner och pussla ihop de olika deltävlingarna.
Detta är den klart märkligaste resa jag har gjort. Den har handlat om möten med människor och människors vardag. Turistattraktionerna får vänta till nästa gång. Fast det är klart, lite har jag ju sett när jag färdats mellan olika mål. Det mäktiga berget Adam´s Peak, teplantagerna, nåt litet vattenfall, den otroligt vackra naturen. Men chauffören Manjula kan inte riktigt förstå att jag missat så mycket. Men det är inte så jag ser det. Jag har istället fått se nåt annat.
Mina kurskamrater reste ju hem för en vecka sen medan jag helt enkelt inte kunde stå emot att stanna en vecka extra sedan jag fått reda på att Ellen skulle vara här samtidigt. Ni vet, Ellen Larsson som ibland beskrivs som Piteås Moder Teresa. Hon och jag har ju lite business ihop. Jag hjälper helt enkelt henne genom att på Krokokodil sälja fina förkläden och batikade kort, tillverkade på Sri Lanka. Jag hade hoppats på att få se under vilka förhållanden just dessa tillverkades men så blev det inte. Istället har jag varit med när hon besökt några fadderbarn till piteåfamiljer och igår kväll åkte vi ut till ett barnhem som hon hjälpt några år.
Jag har aldrig varit på ett barnhem tidigare. Det är en katolsk präst som håller i två grupper av pojkar. 18 i den ena och 12 i den andra. Hans filosofi är att det är barnen man måste börja med, att en otrygg barndom är grunden till mycket olycka. Kan man ju hålla med om.
Vi möttes av de 18 pojkarna i varierande ålder. De stod i grupp och välkomnade oss. Handslag och kindpussar till alla. Två lärare var där. Vi fick se nya byggnaden som en organisation i Nederländerna varit med om att bygga upp. Den var inte färdigställd så det önskade prästen hjälp med. Det skulle bl.a. bli ett nytt kök. Vi tittade in i det gamla och såg skillnaden.
You must think this is very strange, sa en av lärarna och syftade på hur det gamla köket såg ut. Vi var ju tvungna att hålla med även om vi båda två sett värre kök här på Sri Lanka. Sen ville jag se skolsalen. Den låg på nedre planet och var väldigt spartansk, befriande enkel, inga störningsmoment eller så kan man säga att den var torftig. Allt skolmaterial låg i bänkarna. En svart tavla, en tv-apparat, en stereo.
Vi klev en trappa upp till sovsalen. Lika enkel. Arton sängar på rad med ett skåp emellan. Undrar just om de får ha något personligt i det skåpet, tex en affisch? Fast man kan inte tänka hemmiljö för då blir det fel. Så här ser väl internatskolor ut, kan jag tänka men här handlar det om barn som har haft det så svårt hemma att detta måste vara tryggheten själv.
En pojke blev lämnad när han var riktigt liten och på tretton år hade de inte hört ett ord från mamman. Prästen skakade på huvudet.
Vi försöker skapa en hemmaliknande miljö, sa han men våra resurser räcker inte alltid till. Det är därför jag inte tar in fler barn, då skulle det bli för stort, även om nya barn ständigt vill komma till oss.
Den äldste av pojkarna går det riktigt bra för, han studerar på universitet och kommer att bli dataingengör.
Vi blir bjudna på väldigt god middag som avslutas med småbananer, ananassringar och vaniljglass. Ellen och prästen går åt sidan för att prata om nya projekt. Jag och Manjula sitter kvar och pratar om allt från tamilerna och kriget, samernas rätt i det svenska samhället, ursprungsbefolkning på Sri Lanka, priset på ett kilo ris, till hur bra han blev bemött i Piteå när han hälsade på Ellen. Jag kunde gå varsomhelst utan att det väckte någon större uppmärksamhet och folk var vänliga. Annat var det i Österrike, säger han och skakar på huvudet.
Rent praktiskt är resan slut men ett är säkert; inne i mitt huvud och i mitt hjärta fortsätter den. När jag sluter ögonen för att sova ser jag fisk, mörkbruna pojkögon, stolta kryddodlare, fattiga tiggare, fiskebåtar, en stressad skräddare, fårade kvinnoansikten, tandlösa magra gubbar och jag hör ljudet av vågorna och en snurrande takfläkt.
I drömmen kör jag timmerbil, under tidspress och jag klarar det!
När jag besöker fotvårdaren för att lyxa mig eller så kan man säga att det verkligen var nödvändigt, då talar han om att det finns en nattmarknad i stan med allehanda tyger, kläder och grejer. Min nya marknadskompis Margareta nappar direkt.
Dixon syns inte till vid tukk-tukkparkeringen utanför hotellet så det får bli en annan kille. Han är ung och kör förstås alldeles för fort. Margareta är rädd. Då skulle hon ha varit med i norra Thailand där förarna körde som galningar, tutade när de närmade sig gatkorsningar men alls inte saktade ner farten. Jag gillar lite fart men säger inget.
Marknadsområdet är stort och det mesta ligger rakt ner på marken. Mörkret sänker sig sakta så de som har belysning börjar fibbla med den för att den ska fungera när det blir svart.
Mycket kläder, inga storlekar som passar två kvinnor som båda undrar vad som hände med midjemåttet. Dessutom är det mesta för putte-nuttigt för våran smak.
Skor är inte heller att tänka på eftersom lankesiska kvinnor har små fötter och vi har båda gått upp en storlek i skor också.
Vi riktar in oss på hushållsgeråd och tyger. Tygerna är snabbt avklarade eftersom det är alldeles för mycket mönster på dem. För våran smak, alltså.
Margareta köper nypoppade popcorn. Jag känner att jag måste handla nåt så att proppen liksom går ur, så att det där som jag inte visste att jag ville ha plötsligt blir synligt.
Jag nyper i några färgglada mattor som jag sett tidigare längs vägarna och utanför affärer. Men kvinnan som säljer dem har så mörkt i sin hörna att det är nästan omöjligt att se vilka färger det är. Dessutom är det ju alltid frågan om man kommer att rymma det i sin ryggsäck.
Man kan alltid ga tillbaka, säger Margareta men jag undrar om man verkligen vill det. Det är väldigt varmt och väldigt mycket folk. Så kommer vi fram till ett stånd med husgeråd och där ligger det som Margareta väntat på, nämligen en hushållsmachéte. En sån som vi sett in action på fiskmarknaden. Hon ska ha den uppe i Kvikkjokk: Jag ska göra ett staket, säger hon.
Vi försöker pruta men inte ens när hon köper två ger han med sig. Ok, de kostar bara 350 rp(23kr)/st så hon accepterar det direkt. Karlarna runt omkring tittar och skrattar, undrar kanske hur hon ska få hem dem. Det undrar jag också.
Så kommer vi till slutet av marknadsområdet och där ligger det fina korgar gjorda av palmblad med lite mönster på undersidan. Margareta köper en, den kostar 50 rp (3 kr). Dn gamla farbrorn som säljer kan inte ett ord engelska, förstås men han kan inte ens prata. En ung pojke kommer till hans hjälp och talar med tydlig engelsk om vad saker och ting kostar. Tex de mattor som jag plötsligt upptäcker hos samma stumma farbror. Röda och fina och jag köper två för 100 rp utan en tanke på hur jag ska få hem dem. Det ordnar sig alltid, säger Margareta. Jag gillar den inställningen och innan vi tar första bästa tukk-tukk tillbaka till hotell Silver Sand, har jag också köpt på mig en fin-fin liten lerkruka med lock.
I fredags ringde väckaren 4.30. Margareta från Ekerö och jag hade bestämt oss för att åka till både den stora och den lilla fiskmarknaden i Negombo. Det verkade inte som att någon i den inhemska befolkningen (tex servitören Washington eller chauffören Majula) tyckte att det var en sån lysande idé, ni vet det där med att bli blind för vilka sevärdheter man har i sitt eget land, sin egen stad.
Vi hade avtalat med tukk-tukkföraren Dixon att hämta upp oss 5.00 och han var right on time. Lite trött, lite frusen med munkjackan tätt kring huvudet.
Margareta som inte gillar vilda tukk-tukkfärder påminde Dixon om att köra slow, very slow och det gjorde han verkligen.
Fiskmarknaden var fantastisk. Tänk er en stor hamn, kolsvart ute, främmande röster som ropar på ett främmande språk. Du förstår att det handlar om fisksorter och prissättning. Ibland starka lampor som lyser upp en bit av kajen. Där ligger dom! Hajarna, seerfisken, tonfisken, stingrockorna(som ingen vill ha) murenor och alla lite mindre fiskar och lite större fiskar än de mindre och det är bara så exotiskt och fyllt av liv.
Här ska fiskarna sälja de som de slitit för att få ihop under natten. Många av säljarna är kvinnor. Säkert fiskarhustrur som sköter om kommersen.
Och alla är så vänliga mot oss. Vi sticker ju verkligen ut, två medelålders vitskinnade kvinnor som trampar omkring i fiskrenset. De hälsar goodmoorning, frågar var vi kommer ifrån och visar gärna upp både sig och fiskarna.
Vi fotar, filmar och till slut slinker vi in på ett hamncafé. Stor muntration bland de tiotalet män som är där. Vi beställer te och då får vi båda en vision av någon barrista på ett innestockholmsfik, för den mannen gör en konst av att hälla upp två teglas. Han visar tydligt att han sköljer teglasen i hett vatten sen håller han tekannan långt från glaset men varenda droppe hamnar där den ska. Männen skrattar och kommenterar. Gott, sött te med mycket mjölk. Jag köper en sockerkakstopp till. Margareta som är glutenallergiker blir avundsjuk.
I ett hörn av den lilla cafélokalen står en man och bakar bröd. Han snurrar degen som värsta pizzabagaren, också lite för våran skull. Det ser så gott ut. Sen fylls bröden med strarka röror, viks ihop och friteras. Mums!
På lilla fiskmarknaden hamnar vi snabbt nere vid vattnet. Motorbåtarna kör med full fart upp på land, snabbt upp med motorn och sen hjälps ett tiotal män åt med att dra upp båten. Här är fångsten den minsta fisk jag kan tänka mig. De skakar näten och fisken hamnar på ytterligare ett nät som ligger på marken, sen samlar de ihop en stor hög med småfisk. Senare lär jag mig att den fisken tar man bort huvudet på och sen steker man en bunt i kokosnötsolja och kryddor.
Massor av mindre fisk ligger och torkar på nät i solen. Den är saltad.
Först kommer en svart kråka och sätter sig i Margaretas hår. Sen en till. Då känner vi oss nöjda och letar reda på Dixon.
Onsdag 10 februari 19.00 får Krokodil besök av Willy Clay Band från Kiruna. Vi har redan sålt 71 biljetter så det finns bara 49 st kvar.
Ta chansen att se ett riktigt bra band med fantastisk sång och sköna låtar.
Om ni vill få tag i biljetter så kan ni antingen maila josef@krokodil.nu, eller så kommer ni in på Krokodil och ber att få köpa, vi har öppet fredag-lördag 10-16.